Aqariella

Aquariella

88-89 Kenya-Sverige med Aquariella

I november 1988 startade vi från Kilifi i Kenya. Det var egentligen för sent på året eftersom orkansäsongen börjar i sluten av oktober, men Kjell´s kontrakt var slut 31 oktober och vi hade lite å fixa innan vi kunde lätta ankar.

Vi valde att gå runt Syd-Afrika eftersom Aquariella, en plywood-ketch av typen Water Witch som vi köpt i Kenya, endast var utrustad med en utombordare.

Aquariella var byggd av en farmare i Kitale i det Kenyanska höglandet. Efter 15 års byggande blev hon dragen ner till Mombasa vilket tog 14 dagar. Innan hon hunnit sjösättas, dog ägaren, och där blev hon stående.

Vi hittade henne -86, mer eller mindre som vrak. Vi reparerade henne så gott vi kunde och seglade upp henne till Kilifi, där vi fortsatte och sätta henne i stånd under två år. Vi seglade också en provtur till Tanzania och Pemba för att prova henne. En fantastisk tur, men vi upptäckte att hon lack som ett såll, så mer jobb å vänta.

 

Det förste delen skulle bli problematisk, eftersom vi skulle segla mot vinden och strömmen, en av de starkaste havsströmmar i världen, ner till ungefär 9 grader syd där den byter riktning och sätter syd. Vinden i november är mestadels SO, opålitlig och "squallig" och kulingstyrka eller värre kan förekomma.

Vår taktik var å hålla oss nära kusten och revet, där stömmen normalt är svagast, så länge vi hade motström och sen få hjälp av strömmen som kan sätta med upp till 5 knop om man lyckas hitta den. Vi hade inga kort för den sista biten pga det politiska läget i syd-Afrika och konflikten med Mozambique. Det fanns alltså inga för oss att köpa. Syd-Afrika var i blokad och existerade inte.

Denna segling blev bitvis fullständigt vidrig, med total utmattning, hallucinationer, uttorkning och halvsvält. När vi mot alla odds, mörbultade, sönderbrända och med saltvattenbölder på kroppen och med sargade händer, efter 42 dygn löpte in i Richards Bay, som är den nordligaste hamnen i syd-Afrika, upplevde vi en känsla av lättnad, triumf, glädje och tacksamhet som inte kan beskrivas!

När vi så småningom hade hämtat oss kunde vi konstatera att vi tillsammans tappat 18 kg i vikt. Detta pga att turen hade tagit ungefär dubbelt så lång tid som vi beräknat och att all mat, utom en påse foder-majs och en med torra bönor, var slut. Det var ju inte bara att gå iland för att köpa mer mat eftersom alla kunde räkna med att bli betraktade som syd-Afrikanska terrorister i Zamora Machels Mozambique vid den tiden.

Tiden i syd-Afrika blev oförglömlig; inte minst rundningen av Cape Agulhas och "The Cape of Good Hope" varefter vi anlöpte Hout Bay innan Capetown.

Vi la ut på syd-Atlanten i mars -89 med en förväntad passage av 14-18 dagar för 1694 M med goda SO-vindar. Berit råkade skada sig 5 dygn innan vi var framme, så därför blev vi kvar en månad istället för beräknade 5-6 dagar.

När vi så småningom lämnade, var vi inställda på att segla direkt till Azorerna; en tur på runt 4000m. Nu fick vi ankra upp utanför Ascension efter ca 5 dygns segling, av medicinska skäl, och därefter blev det direkt mot Horta, Fayal. Denna turen blev den längsta vi gjort, genom " the doldrums," och sen med vinden hårt på näsan innan vi kom till det Azoriska högtrycket, där vindarna i stort sett försvann. När vi äntligen kom fram efter 48 dygn, hade vi 4 l färskvatten kvar. Därför har vi numera alltid extravatten med oss på alla seglingar!

När vi gick iland på Azorerna blev vi varse att vi hade påverkats av den långa tiden till sjöss, på ett sätt som vi inte hade väntat oss. När vi på oöndligt tunga ben gick tillbaka till båten efter en dags flanerande, la vi märke till att att fötterna inte bara ömmade, de var dessutom blöta, trots det torra vädret. Det visade sig att det våta var blod, som läckte ut från våra sönderskavda, ovana fötter.

En vecka senare satte vi kurs mot Falmouth och engelska kanalen. Det gick långsamt det året, för alla, så också för oss. Upp till ca 40 grader N bär det rakt mot norr och sen kommer västvindarna förhoppningsvis, vilket de slutligen också gjorde.

Seglingen genom kanalen, som inte är en kanal, upp i nordsjön, runt Danmark och ner genom Kattegatt till Falkenberg, gick i ett med hemlängtan som huvudsaklig drivkraft. Vi hade visserligen kuling från väst på nordsjön en tid, men det tar man med jämnmod när man snart är hemma. När vi rundade Skagens rev, vred NO-vinden till SO så det blev kryss nerigenom ända hem. När vi angjorde Falkenberg från N, kunde vi inte hitta "Skottarevet". Vi hade inga kort alls från kattegatt som vi ansåg att vi kunde klara utan. Man fick nästan panik ffg på resan! Det hade varit snyggt om vi smällt på precis utanför hamninloppet till hemmahamnen efter 10 månaders segling.

När vi la till vid Falkenbergs Båtsällskap väckte vi viss uppmärksamhet eller förvåning. Det var ingen som visste att vi skulle komma, att vi varit på väg eller att vi ens hade båt. Skönt var det iallafall att ha kommit hem med en än starkare lust att långsegla än någonsin tidigare, alla strapatser till trots. Hallands Nyheters Ola Folkesson förevigade oss, just hemkomna. Tänk vad tiden går!

Välkommen

Välkommen till www.sailingmaridadi.n.nu.

Nyhetsbrev

 

IN ENGLISH

 

Länkar

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)